Välkomna!

Här kommer ni att se era bilder!

Förlossningsberättelse I Dagen då Ofelia kom till världen

Förlossningsberättelse. Jag hade precis flyttat hem datorn från studion för att kunna jobba med lite lättare uppgifter därifrån fram tills att bebisen skulle födas. Ofelia var beräknad till den 2 februari (12 dagar senare) så jag tyckte att jag hade god tid på mig att varva ner. Men little did I know… Precis som med Vincent i magen hade jag känt på mig hela graviditeten att bebis skulle komma tidigare än beräknat. Hittills hade jag dock inte fått några supertydliga tecken på att förlossningen närmade sig. Jag hade en stark känsla av att jag mest ville vara hemma, att gå ut lockade inte alls. Jag hade också haft lite förvärkar men inget som gick att klocka eller så utan bara en diffus värk i magen som kom och gick högst oregelbundet.

Samtliga bilder är tagna av Maria Brännhult på Day Fotografi. Jag är henne evigt tacksam <3 Missa inte bildspelet med filmklippen här ovan!

21-01-2019

Under eftermiddagen och till och från under natten hade jag förvärkar och ont i huvudet. Även svanskotan smärtade en hel del. Jag var osäker på om det var foglossning eller om det hade med stundande förlossning att göra. Det var också väldigt mycket rörelse i magen den här dagen. Jag tog det lugnt, sov ganska mycket och badade lite på kvällen.

22-01-2019

Jag vaknade upp och var otroligt trött. Gick upp en liten stund och gick sedan och la mig igen. Vid 11-tiden vakande jag och åt lite frukost. Vid 12.20 gick jag på toaletten. Helt plötsligt kändes det som att något i bäckenet flyttade sig. Det var som att ett ben hade legat fel eller något och justerade sig tillbaka, svårt att förklara. Jag ställde mig upp från toaletten och det forsade ut vatten. Det är svårt att beskriva hur jag kände mig i denna stund när jag insåg att bebis snart skulle födas. Några av känslorna var nervositet, förväntan och lite rädsla inför den väntande smärtan.

Jag ringde till Anders och sa att nu har vattnet gått varpå han satte sig i bilen och åkte hem på en gång. Vattnet fortsatte att rinna och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra först. Skulle jag packa det sista i bb-väskan eller skulle jag sminka mig lite eller var det kanske lite konstigt att komma till förlossningen med smink? Haha! Jag hade liksom inte tänkt på det tidigare men eftersom en fotograf skulle fota förlossningen så kändes det helt plötsligt viktigt i mitt förvirrade huvud. Då insåg jag att det viktigaste nog var att ringa Maria på Day Fotografi först så att hon skulle hinna fram i tid.

En tvätt hade precis blivit klar och i ren förvirring började jag lägga in den i torktumlaren. Vattnet fortsatte att rinna och nervositeten i kroppen steg för varje minut. Med Vincent gick vattnet också, sen tog det två timmar innan värkarna satte igång. Därför trodde jag att vi hade ungefär samma tid på oss att förbereda innan allt skulle sätta igång.

Jag ringde förlossningen och berättade att vattnet hade gått och de ville då att vi skulle komma in. På vägen hem från jobbet ringde Anders till sina föräldrar för att kolla så att de kunde hämta Vincent från förskolan den dagen.

Anders kom hem och hjälpte mig att packa det sista i bb-väskan innan vi åkte in till Östra. Jag kände mig helt snurrig och darrig när vi kom dit. Jag visste varken ut eller in men snart hade de gjort undersökningen och det var ingen tvekan om att vattnet hade gått. Livmodertappen var helt stängd och värkarna hade inte satt igång när vi var klara så vi fick tid för igångsättning nästa dag kl 08.00. Men det kändes helt främmande att vi skulle gå så länge utan några värkar så det var inte ens ett alternativ jag funderade på vid det här laget.

Vi åkte hem och tänkte att allt nog skulle sätta igång bara vi kom hem till lite lugn och ro. Fast när vi kom hem insåg vi att det var ganska stökigt och fotografen skulle med all sannolikhet komma hem till oss först och kanske sova över ifall inget skulle hända förrän morgonen efter. Så vi började städa. Sen kom jag på att jag hade ett par paket att hämta och så behövde vi köpa lite frukost. Så vi åkte iväg och gjorde lite ärenden. Det blev kanske inte så mycket lugn och ro hehe. Men samtidigt hade det nog känts konstigt att bara sätta sig ner och vänta också. Vid 18-tiden kom fotografen och vi köpte hem lite mat, satt i soffan och pratade medan vi inväntade värkarna. Men inget hände så vi gick och la oss. Under kvällen hade jag lite förvärkar men de var otroligt diffusa och det var fortfarande inget som gick att klocka. Jag var väldigt förvånad över att det inte hade satt igång men tänkte att det nog definitivt skulle starta under natten.

Fortsättning följer här nedan mellan bilderna.

förlossningsberättelse

23-01-2019

När klockan var 01.45 slog jag upp ögonen och kände mig helt klarvaken. Till min förvåning var värkarna fortfarande inte igång och jag började tveka på om det skulle sätta igång av sig själv. Jag försökte somna om men det var omöjligt. Jag funderade på om jag sabbade för mig själv, att jag var för nervös, att det var därför det inte ville starta. Jag testade olika avslappningsövningar utan framgång. Vid 04.30 blir jag helt plötsligt svinhungrig och hinner knappt göra en macka innan jag bara slänger in den i munnen. Hungern var akut! Så fort jag lägger mig ner igen börjar magen dra ihop sig och jag får svårt att andas under ett par sekunder, men det gör inte ont. Superkonstig känsla och inget jag kände igen från när förlossningen med Vincent satte igång.

Så går det ett par minuter och så händer samma sak igen och då börjar jag fundera på om det inte är så att något är på G ändå. Jag får kanske 4-5 såna sammandragningar och sedan börjar det göra ont i nedre delen av magen. Jag börjar klocka värkarna och de kommer med ca tre minuters mellanrum och håller i 30-50 sekunder. Jag väcker Anders och berättar för honom att jag ringer förlossningen, värkarna har startat! På telefon får jag ett oväntat meddelande, de har fullt på Östras förlossning. De rekommenderar oss att åka till Varberg som ligger en timme bort. Vi kunde komma in ändå så klart men jag förstod att jag kanske skulle få dela rum och Anders skulle troligtvis inte få stanna kvar. Så vi bestämde oss för Varberg. Jag kunde fortfarande prata genom värkarna så det kändes ändå okej, men lite nervöst var det ändå. Det kan ju gå fort helt plötsligt.

Anders gjorde nyponsoppa och jag väckte Maria som också gjorde i ordning sig. Sen bar det av mot Varbergs sjukhus. Ju närmre vi kom desto mer intensiva blev värkarna. I takt med att jag blev tystare och tystare och gick in mer och mer i mig själv för att hantera den tilltagande smärtan trampade Anders gasen i botten hårdare och hårdare. Efter 47 minuter i bilen var vi framme, så fort har vi nog aldrig kört till Varberg haha! Vid det här laget var värkarna så starka att jag var tvungen att stanna till var tionde till tjugonde meter och andas igenom dem. Det gällde att ta många steg snabbt mellan värkarna för att över huvud taget komma någonstans haha! På vägen in var det flera personer som undrade om jag ville ha en rullstol. Haha rullstol! tänkte jag. Det behövs inte. Men det var innan jag förstod hur långt det var att ta sig från parkeringen och till förlossningen (eller det var så det kändes i alla fall). Så ett tips till alla som föder i Varberg, ta en rullstol vid ingången om du redan har ganska ont.

förlossningsberättelse

Klockan var 06.40 när vi kom fram till avdelningen. Det var jättelugnt på förlossningen och vi fick genast ett stort och fint rum. Sen kom barnmorskorna som var så himla gulliga och proffsiga! Jag kände mig supertrygg! Vid det här laget var livmodertappen helt utplånad och jag var öppen fem centimeter. Eftersom jag redan hade ganska ont så kopplade de in lustgasen omgående. Sen går allt väldigt fort. De undersöker mig och tar prover och i ögonvrån ser jag hur en av barnmorskorna tar på sig plastförklädet. Eftersom jag har fotat ett par förlossningar nu så vet jag att plastförklädet betyder att det snart är dags för bebis. Jag gör inte mer än att registrera vad som händer eftersom jag har så ont av värkarna. Jag känner mig som en lealös docka som helt har gett mig själv och mitt välmående till barnmorskorna, jag litar på dem till 100 procent och är redo att göra vad de än säger för att detta ska gå så bra som möjligt.

förlossningsberättelse förlossningsberättelse

Redan klockan 07.55 frågar jag om epidural. Lustgasen hjälper inte längre. Barnmorskan sa då att epidural inte behövdes eftersom jag mest troligt skulle föda snart. Därför la de en spinalbedövning istället som håller lite mer kortvarigt. Kl 08.06 får jag sprutan och 08.30 har den fått full effekt. Bedövningen hade kanske lite för bra effekt för helt plötsligt behöver jag inte ens lustgasen för att ta mig genom värkarna. Så här kan jag absolut föda barn haha! tänker jag. Men efter ett tag så konstaterar barnmorskorna att bebis inte har sjunkit ner ordentligt. Allt har stannat av lite grann som ju är risken med ryggbedövning.

förlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse

Så för att få fart på förloppet hämtar de en förlossningspall som jag får sitta på, bakåtlutad i tjugo minuter. Även om jag ser lugn ut på bilderna så gör detta fruktansvärt ont. Anders tyckte att det var häftigt att titta på min mage när jag fick värkar i denna positionen. Han kunde liksom se hur magen drog ihop sig vid varje värk. Förlossningspallen var effektiv för snart hade bebis kommit ner lite mer och jag var öppen hela nio cm. Nu ville barnmorskorna att jag skulle stå på knä i sängen och ta värkarna för att bebis skulle sjunka ner ytterligare. Detta tyckte jag var det absolut värsta under Vincents förlossning och det var det även nu. Men det betyder också att det är effektivt och någonstans förstod jag att det var ett nödvändigt ont även om smärtan var obeskrivligt stark.

förlossningsberättelse

Jag är så glad att jag kände att jag var med hela tiden under förlossningen. Mellan värkarna kunde jag hämta mig och prata med de runtomkring mig. Jag kunde lugna mig själv med tankar, tänka att jag bestämde över smärtan, att den går att överleva, och visualisera lite emellanåt, se bebis som kom upp på bröstet, Vincent som möter sin lillasyster.

Vid ett tillfälle sa Anders något i stil med att “det här går ju smidigt”! Jag vet att han bara försökte uppmuntra mig men det var så kul i situationen. Jag bara utbrast “smidigt?!” och vi alla i rummet skrattade. Det var en så fin stund på något sätt, att mitt i all smärta så fanns det ändå energi till att skratta. En påminnelse om att det väntade något fantastiskt och att mitt, Anders och Vincents liv snart skulle förändras för alltid.

förlossningsberättelse

Klockan 10.50 kände jag att jag ville krysta och klockan 11.02 föds vår lilla skatt, Ofelia. Hon skrek med en gång och lades upp på mitt bröst. Jag kände mig så lättad över att smärtan var över och lycklig över att vi hade vår lilla tjej hos oss. Moderkakan avgick spontant och jag klarade mig utan bristningar. Ofelia vägde 3 630 gram och var 50 cm lång vid födseln.

förlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelseförlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse

Födelsedagsfikan. Smörgåsarna som väl aldrig smakar så gott som när man har fött barn haha! Efter förlossningen kände jag mig pigg och inte alls så medtagen som efter Vincents förlossning. Från första värken till att Ofelia var ute hade det tagit ungefär sex timmar, jämfört med Vincents förlossning då det tog åtta timmar från första värken. Ingen jättestor skillnad i tid men den här gången kände jag mig lugnare vilket jag tror gjorde att jag upplevde att allt var lite mer under kontroll, jag blev inte lika rädd. Med Vincent började värkarna pang på och det fanns ingen chans att klocka dem och “följa med” i värken utan jag fick med en gång bara försöka överleva smärtan. Med Ofelia började det precis så som jag ville, med hanterbara värkar till en början som sakta men säkert ökade i intensitet. På det sättet hann jag mer vänja mig vid den tilltagande smärtan.

förlossningsberättelse förlossningsberättelseförlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse

Under hela förlossningen var Anders ett så bra stöd. Han gjorde allt perfekt! Han fanns där och gav mig nyponsoppa, saft, masserade min rygg, min panna och var nära hela tiden. Det märktes att han, precis som jag, var lugnare denna gång när vi visste lite mer vad som väntade. Men det största Anders gjorde var de nio månaderna fram till förlossningen, då han fick göra det mesta med Vincent och hemmet på grund av att jag mådde så illa. Vi båda hade det tufft och jobbigt på olika sätt under graviditeten. När vi tittar på Ofelia nu så var det så klart värt allt illamående och allt det jobbiga. Graviditeten är glömd och kroppen är förlåten och vi är redo för resten av vårt liv med våra två älsklingar.

förlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse förlossningsberättelse

När vi kom till BB ville Ofelia amma direkt. Ett dygn av frustration följde då mjölken inte riktigt hade kommit igång ännu. Men hon tog ordentliga amningstag redan från början. Jag var förvånad över hur mycket jag ändå kom ihåg av amningen och allt kändes så naturligt när jag lade henne vid bröstet.

På kvällen kollade vi på film och öppnade den efterlängtade godispåsen för att sen turas om med att ha Ofelia bredvid oss under natten. Det blev inte mycket sömn men vi gick väl på adrenalinet från förlossningen :) Dagen efter åkte vi hem för nu saknade vi Vincent så otroligt mycket och vi längtade efter att sätta oss i soffan, andas ut och vara tillsammans hela familjen.

För att läsa tidigare inlägg om graviditeten klicka här!

förlossningsberättelseförlossningsberättelse

Förlossningsberättelse

 

COMMENTS
YOUR COMMENT

NAME
EMAIL
WEBSITE
COMMENT

next one

Gravid vecka 39 I Snart är livet som jag älskar tillbaka